mitt liv i spaltform...

Jag tog en bloggrunda nyss och läste Lenas blogg om en artikel från Ryssland(?) om hur en mamma och pappa hade haft sin 5åriga dotter instängd i ett rum med bara katter och hundar som sällskap i hela sitt liv, att hon inte kan prata utan bara skäller som en hund och inte kan äta med bestick utan lapar maten från tallriken.
Alltså jag vet inte hur ni andra tänker när ni hörs sånthär, men min verkligeht liksom stannar upp totalt, den fastar i nån fantasioverklihet, för en sån sak kan bara inte vara sant. Tex som baby Brianna (sök på youtube) där Brianna blev mördad av sin pappa och nån farbor när hon var 6 månader och som i hela sitt korta lilla liv blivit utsatt för våld, dom säger i ett filmklipp sista natten hon levde hur dom kastade henne upp i taket och lät henne falla till golvet, att dom våldtog henne flera ggr om och att hon hade märken av alla dess slag från topp till tå och det fanns inte ett foto på henne i hemmet. Hon hade boitmärken som var gamla och nya osv osv alltså det tog inte slut på hennes skador. Läste på mobilen där nyhetsrubrikerna kommer upp när jag tex ska in på facebook om hur ett par hade misshandlat sin 17 månaders pojke till döds, han hade gamla och nya skallfrakturer, revben var brutna osv, han saknar naglar etc etc. Alltså detta kan inte vara sant, kan man bli så naiv verkligen som jag blir när sånthär kommer fram, att man bara tror att detta är inte sant, detta måste vara påhitt för det kan inte finnas såna monster ibland oss... Hur man kan skada sitt barn, en gåva som har en mening i livet, det finns en mening men varför man fick denna gåva. Eller jag ser mina barn som en gåva, men en lånad gåva. Någon ängel nånstan har lånat ut tre av sina änglar till mej, som jag har fått ansvar för att ta hand om. För i mitt hjärta värker det när mina barn är ledsna, för att jag nästan alltid säger ja om dom vill ha en glass före middagen, för att jag ska finnas där när dom slagit sig på knäet med ett Batmanplåstret, jag är deras bekyddare med glass och Batmanplåster.
Och jag och Lena hade denna hemska diskussion, att hur kan man vara så avstängd, och hur kände dom när dom väntade déssa barn, grät dom av lycka när dom kände första sparken som jag gjorde?
Eller grät dom floder av lycka trots ren utmattning när man låg med detta knyte på bröstet på förlossningen. Eller tänkte dom redan då, när denna lilla klump av kärlek och renhet att
-Jag ska göra ditt liv till ett sånt stort helvete och så kort som möjligt.
Tänkte dom så ??
Eller när dom ska straffas för det dom gjort, som tex Baby Petes föräldrar som hade 60 soc anmälningar på sej, SEXTIO där det fanns skrivet svart på vitt att denna pojken blir utsatt för misshandel, men inget gjordes....
Nu satt chefen för soc där, och ångrade sej, grämde sej för att hon inte gjorde mer...
Jag ser henne som lika skyldig till hans död som hans föräldrar.
Och vad får dom som berövar sitt barn dess liv, ja i vissa delar av USA är det ju inte fredagsparty att bli dömd direkt, tack o lov. Men här då, i vårt lilla gemytliga land, vad händer här när ingen ser? När kommer rubrikerna i Aftonbladet om ett barn som blivit dödat av sin mamma eller pappa eller båda två? Jag tror inte det ligger långt borta...

Jag tror ifs stenhårt på att en människa som berövar sitt barns liv i detta livet, komer att få sitt straff nångång, nånstans.
Kanske inte i detta livet men vem är det som säger att vi försvinner bara för att vi dör, saker registreras....

Mina barn är min styrka, min dagliga underbara dos av kärlek och mjukhet, synd bara att inte alla individer med barn känner så, då hade vi kanske sluppit eländet om misshandlade, vanvårdade och dödade barn.