Inlägg 555
Jag sitter på toalettstolen (nedfällt lock alltså) med datorn i knäet medans Midas badar, jag hör honom sitta o prata med sina leksaker o ibland fliker han in ett ord till mej, eller ja på SITT språk och jag började nyss tänka på min pappa. Jag blir sådär ibland att jag tänker på honom, det är klart jag gör han var jordens bästa o snällaste o mest påhittgaste pappa som FANNS när jag var liten. Ända fram tills han o min mamma skilde sig, han skilde sig från min mamma o även från mej. Ja, min bror med (som jag har på mammas sida) men jag pratar om mej nu, jag är yngst av 4 syskon, jag är den enda tjejjen av oss och jag blev övergiven av min pappa (jag, som alltid var pappas flicka...). Visst han gjorde några tappra löjliga försök under mina tonår osv att agera förälder men det gick liksom inte ända fram, han hade fullt upp med sin nya fru, sitt jobb, resor till alla möjliga delar av världen o liksom ja sitt nya fina liv med ett perfekt smutsfritt hem där vi barn inte riktigt passade in. Min storebror var den smarta av oss och sparade sej själv massa mer besvikelser och sa till vår pappa redan i 16-årsåldern att han inte ville veta av honom igen. Och detta var ord till en människa som älskat oss oändligt mycket som lärde oss åka skidor, simma, hjälpte oss med läxan eller läste saga innan sömnen och han som gjorde bättre köttbullar än mamma. Men nej, min bror ville inte mera, han tyckte att mamma dög alldeles utmärkt. Men jag var fortfarande så liten, min pappa var fortfarande min HJÄLTE han var stor o stark o han hade varit den som hade byggt Barbie-hus till mej och lärde mej cykla, vafan det var ju han som byggde altanen på huset och målade sommarstugan han BEHÖVDES i mitt liv, han fixade ALLT, utom att fortsätta vara en pappa. Liten, naiv och trög trodde jag att han behövde mej men ja, efter 20 år nu sen dom skilde sej har jag äntligen fattat att nej, han behöver inte oss och jag har gett upp, i mitt sinne men hjärtat kommer aldrig ge upp på min pappa, han är över 60 år nu, hans förut mörkbruna hår och skägg är grått, han har rynkor runt ögonen och det enda kort jag sett på honom från NUTID är ett foto som min brorsson har lagt ut på Facebook där min bror (på pappas sida) gifter sej, pappa ser gammal o trött ut, kanske känner han sej ensam ?
Han ringde förra julen, han visste inte om att Midas fötts eller att vi köpt lägenhet i stan, han tyckte eftersom han var ÄLDST att han skulle ringa först. Det slutade med att jag la på i hans öra, jag hade ingen ork kvar. Han hade mage att fråga om han fick prata med mina stora barn, efter att inte brytt sej om att höra av sej på över ett år, mina barn känner honom inte han har träffat dom tre ggr sen dom föddes... Han är en lika stor främling för dom som han är för mej.
Jag blev bara trött o jag hade varit den som försökt att reparera och ha en fader-dotter relation i flera år men han var alltid stängd o det fanns alltid saker som var viktigare för honom, som tex julen 05 när jag o barnen skulle flyga dit upp men tre dagar före vi skulle åka så ringde han o sa att dom hade bokat en sista-minuten resa nånstans... Där var droppen, jag spenderade en halvtimme av min 25årsdag med att skälla ut min hjälte efter noter och bad honom en sista ggn att vara min PAPPA, den PAPPA jag hade som liten, han gjorde ett tappert försök ett par månader men det rann ut i sanden.
Jag vet inte hur det är att växa upp utan en pappa och sen i vuxen ålder få sin pappa i sitt liv som försöker ta igen svunna tider o sen gör sitt yttersta för att ta den rollen på allvar o bli den bästa pappan han kan, men jag vet hur det är att ha världens bästa pappa som liten o sen plötsligt få en skitkass pappa som inte bryr sej ett dugg om dej eller den du är eller hur ditt liv ser ut, hur du känner eller vad du gör. Och det är fan ingen roligt match...
Saknar jag honom ? JA, jag saknar den han en gång var, den han är nu är inte min pappa, min pappa blev kvar i den stora villan i Lilla Edet där vi som en familj bodde,den som jag inte vill veta av längre är inte min pappa. Och det kan ju inte vara VÅRT fel att två av hans egna barn inte vill ha kontakt med honom, han har en kvar nu, min mellanbror, min äldsta bror har gått bort så det finns EN kvar av alla hans fyra barn, flocken han misslyckades att hålla samman. The Cheif FAILED.
Men ialf, tillbaka till början, hur kan man överge sina barn ? Hur kan det vara så enkelt för en människa att överge sitt barn ? Eller är det MAMMANS plikt i livet att älska, beskydda och ta hand om sina barn medans pappan kan liksom ta det som ett NJA ?
Njaa jag har liksom ingen lust att kirra unge längre så tjarå bruttan jag drar till Thailand nu, maila mej på [email protected] om ungen skulle dö och jag får ärva lite, annars ha det gottans! För jag menar sånt händer det vet vi alla, hur många känner ni som fått barn o gått isär? Ja okej det är säkert en hel hög men hur många av dom har PAPPAN barnen 100% och mamman har barnen varannan helg eller inte alls? Där rök den handfulle... Nu tappade jag mej helt o sorry för låångt inlägg men jag ville bara att ni skulle veta att jag har HAFT en stabil familj med mina bröder, min mamma o pappa, nu har jag MIN familj med min mamma, min bror o mina barn, den är inte stor men den är naggande god :-) Och jag finns alltid vid deras sida, jag lär aldrig bli den som drar till Thailand...........
Han ringde förra julen, han visste inte om att Midas fötts eller att vi köpt lägenhet i stan, han tyckte eftersom han var ÄLDST att han skulle ringa först. Det slutade med att jag la på i hans öra, jag hade ingen ork kvar. Han hade mage att fråga om han fick prata med mina stora barn, efter att inte brytt sej om att höra av sej på över ett år, mina barn känner honom inte han har träffat dom tre ggr sen dom föddes... Han är en lika stor främling för dom som han är för mej.
Jag blev bara trött o jag hade varit den som försökt att reparera och ha en fader-dotter relation i flera år men han var alltid stängd o det fanns alltid saker som var viktigare för honom, som tex julen 05 när jag o barnen skulle flyga dit upp men tre dagar före vi skulle åka så ringde han o sa att dom hade bokat en sista-minuten resa nånstans... Där var droppen, jag spenderade en halvtimme av min 25årsdag med att skälla ut min hjälte efter noter och bad honom en sista ggn att vara min PAPPA, den PAPPA jag hade som liten, han gjorde ett tappert försök ett par månader men det rann ut i sanden.
Jag vet inte hur det är att växa upp utan en pappa och sen i vuxen ålder få sin pappa i sitt liv som försöker ta igen svunna tider o sen gör sitt yttersta för att ta den rollen på allvar o bli den bästa pappan han kan, men jag vet hur det är att ha världens bästa pappa som liten o sen plötsligt få en skitkass pappa som inte bryr sej ett dugg om dej eller den du är eller hur ditt liv ser ut, hur du känner eller vad du gör. Och det är fan ingen roligt match...
Saknar jag honom ? JA, jag saknar den han en gång var, den han är nu är inte min pappa, min pappa blev kvar i den stora villan i Lilla Edet där vi som en familj bodde,den som jag inte vill veta av längre är inte min pappa. Och det kan ju inte vara VÅRT fel att två av hans egna barn inte vill ha kontakt med honom, han har en kvar nu, min mellanbror, min äldsta bror har gått bort så det finns EN kvar av alla hans fyra barn, flocken han misslyckades att hålla samman. The Cheif FAILED.
Men ialf, tillbaka till början, hur kan man överge sina barn ? Hur kan det vara så enkelt för en människa att överge sitt barn ? Eller är det MAMMANS plikt i livet att älska, beskydda och ta hand om sina barn medans pappan kan liksom ta det som ett NJA ?
Njaa jag har liksom ingen lust att kirra unge längre så tjarå bruttan jag drar till Thailand nu, maila mej på [email protected] om ungen skulle dö och jag får ärva lite, annars ha det gottans! För jag menar sånt händer det vet vi alla, hur många känner ni som fått barn o gått isär? Ja okej det är säkert en hel hög men hur många av dom har PAPPAN barnen 100% och mamman har barnen varannan helg eller inte alls? Där rök den handfulle... Nu tappade jag mej helt o sorry för låångt inlägg men jag ville bara att ni skulle veta att jag har HAFT en stabil familj med mina bröder, min mamma o pappa, nu har jag MIN familj med min mamma, min bror o mina barn, den är inte stor men den är naggande god :-) Och jag finns alltid vid deras sida, jag lär aldrig bli den som drar till Thailand...........
Tyck Till.
Postat av: E
Blödig som alltid så grinas det... allså jag har en pappa som inte fanns där för mig som liten(under en tidsperiod)men som under tonåren verkligen FANNS där och idag har vi världens finaste kontakt. Så det finns nog även fäder som tar sitt förnuft till fånga och faktist TAR sitt ansvar.. men att de är få det kan jag tro...
Tråkigt bara när det blir som detta du beskrivit... Och tycker du gjort vad du kunnat det är faktist upp till din pappa att förkänna bli kallad pappa och finnas i ert liv!
Han förkännar egentligen inte er!
Ni är värda mer än att behöva bli besvikan, gång på gång!
Styrke kram
Postat av: miggs
E: Jadu, alla har vi våra egna erfarenheter om allt här i livet o gör vad vi kan med dom, ibland använder man dom på rätt sätt o ibland på fel sätt men men. Tack ialf =)
Trackback
