mitt liv i spaltform...

Jag pratade med min mamma igårkväll.
Vi grät ihop.
Min mamma har under hela sitt jävla liv behövt vara stark o tuff, under alla förutsättningar o hur livet än har sett ut har hon vart tvungen att vara stark, hon har stängt inne med allt, alla besvikelser, alla ggr hon vart arg o lessen osv osv så har hon fått stänga inne det o mycket har hon förträngt, detta har resuklterat i att hon blivit så dålig. För så fungerar kroppen, mår du dåligt i psyket tillräckligt länge så sätter det sig även fysiskt.
Nu har det satt sej på henne fysiskt, därför varnar hon mej, för jag är EXAKT likadan, visst jag har svårt att hålla tyst o hålla inne med hur jag känner men det känns som att jaga ldrig fått respons för hur jag mått eller hur jag känt, speciellt inte i förhållanden jag haft. (A jag har inte haft sådär jäävla många)
Jag vet att jag nog egentligen förträngt saker, första året tex efter linus föddes kommer jag knappt ihåg. JAg minns små delar men har tappat tid o rum o vad jag kände hur jag mådde osv. Det är borta...
Så när folk frågar hur jag orkade ta hand om en bebis o en ettåring i princip ensam (ja, deras pappa jobbade en heldel då när vi fortfarande var ett sk par..... ) Men jag kan helt ärligt äga från hjärtat att jag har fa inte den blekaste aning hur jag orkade. Det enda jag VET är att jag aldrig tyckte det var jobbigt om nätterna o tycker inte än idag eller när Midas var bebis att gå upp om nätterna, för mej var det en fröjd även om Lukas vaknade först o ville ha välling o jag nyss somnat om o Linus vaknade o ville ha flaskan så tyckte jag aldrig det var jobbigt.
Det kanske hjälpte en del ? Men ja, resten ? Inte en jävla aning...
Men, det var en tung period i mitt liv, jag var stor o tjock o ful o ensam, jag hade en man som hade tankar på andra saker o egentligen längtade bort till nåt annat liv vad det nu var vet jag inte så det enda jag egentligen hade var mina pojkar.
Sen blev jag ensam, ensam med två små barn o det var ett jävla kämapnde, det var mer kämpande än gllädje då att vara mamma o det har tagit hårt på mammahjärtat o samvetet. SÅ ska ingen behöva ha det, åter igen var jag tvungen att stoppa undan ilska o besvikelse som jag egentligen skull fått UR mej.

Åren med M var likadana, vi tog inte vara på varann ett jävla dugg vi bara sölade bort kärleken till varann genom att börja ta varann för givet för tidigt, vi trodde kanske att vår kärlek som vi hade var den enda grunden vi behövde men det är ju bara rent skitsnack.
Sista tiden hatade vi varann, men sen undrade jag lite varför gav vi upp liksom? Är det vad man ska göra när vägen man går på hand i hand TILLSAMMANS börjar bli jobbigt grusig o jävlig ska man bara släppa varandras händer o gå på varsin sida om den, i det mjuka gräset ? Eller ?
Ännu en gång, ilska o besvikelse på både mej o honom och sen frågan liksom: Vafaaaaan ??

Jag är så jävla rädd, jag är så jävla livrädd att hitta nån igen, mitt hjärta fixar inte att bli sviket en gång till o det är ju egentligen ett jävla ansvar att ta för den jag nu träffar.
Jag behöver mer än att få MÅ BRA, jag vill bara komma på första plats nångång med en man jag lever ihop med.
Eller att nån kanske ser mej för den JAG är, för jag är egentligen helt OK, o ingen är som jag.

Ja, jag "träffade ju" J B som alla mina läsare vet, han kunde inte ge mej det jag behövde o mina vänkänslor var mer o högre än "kär" känslor, så vi är vänner, goda goda vänner o det är jag glad för. Det var mer en sommarfling än nåt seriöst det visste vi nog båda från början. Han är en underbar man i mitt liv o jag finns för honom när som helst som en vän, inget mer.

Jag vet egetligen inte vad jag ville med detta inlägget utan bara få ur mej lite saker.
För ett råd mamma gav mej var att du måste släppa saker, SLÄPP det så du inte blir sjuk. För det kommer du bli annars, o det är väl ett råd alla ska ta till sej. Min mamma har vart frisk i snart 60 år men det är även ca 50 år av "måsten" som hon aldrig fått ur sej, o nu är hon dålig o kan vissa dagar knappt gå...

Så ja, man kanske ska lyssna på kroppen ibland.

Peace out.