mitt liv i spaltform...

Ja, jag kommer att vara ganska personlig i följande inlägg, jag har grunnat lite om huruvida jag ska skriva detta här men detta är min dagbok, mitt block, mitt plejjs att skriva ner olika saker o känslor så ja, det får bli såhär.

Ni som följt min blogg vet att kontakten mellan mig o min pappa inte varit bra de senaste åren, eller ja de senaste 20 åren om man ska vara petig vilket har vart en jävla bergo dalbana för mig o min själ. Ni som inte vart med sen jag skrev om honom sist kan jag göra en lång histora kort i nästan en mening.
Min pappa var världens BÄSTA pappa o min hjälte fram tills den dagen han valde att skilja sig från min mamma, då var jag 7 år o han lämnade inte bara henne han lämnade även mig o min bror (vi som har samma mamma)
Efter det har han inte hanterat sitt föräldraskap med bragd direkt, det har vart lite till o från o han har satt sitt "nya" liv framför mig o min bror. Min bror tänker jag inte ta upp mer nu, han o pappa har inte pratat på 15 år utan detta handlar om min o pappas relation. Även om jag var barnet så var det jag som fick agera vuxen många ggr o ta kontakt o nästan böna o be om att vi skulle träffas men han hade alltid 98435794837 olika ursäkter så att det inte skulle inträffa.
Ialf, jag fick nog när jag fyllde 25 o fick lättat mitt hjärta för honom o han tog sig i kragen o försökte lite sådär att vara pappa i ca 4 månader sen var det samma sak igen, 2008 fick jag nog o bad honom att inte höra av sig mer, då hade jag tröttnat o ville inte slösa mer energi på en människa som inte bryr sig ett dugg om mig eller mitt liv eller min familj, o jag ville främst bespara mina barn honom o hans agerande som sårat mig så under åren.

Förra julen ringde han igen, han hade ringt min mamma efter mitt nummer o jag frågade igen vad han ville, han sa att eftersom han var den vuxne så tyckte han att det var hans plats att höra av sig först. Han visste inte om att Midas ens fanns eller att jag o M hade köpt lägenhet o flyttat till Uddevalla. Jag kände inte att jag ville ta emot honom igen o bad honom att inte ringa mera. 20 år av besvikelse är inget som går över bara för att det är Jul...

Sen dess har det vart tyst som i graven tills igår....

Telefonen ringde när jag gjorde välling o skulle natta Midas, Lukas svarade (ska bara tillägga att mina barn har slutat fråga om deras morfar, dom känner honom inte min pappa har träffat dom TRE ggr sen dom föddes) han sa väl till Lukas att det var hans morfar o då tog jag telefonen o visst var det pappa. Jag frågade honom vad han ville o varför han ringde o han försökte väl stappligt o halvhjärtat förklara att han tänkt o han ville väl nånstans försöka bygga upp en relation för han var trots allt min pappa o jag hans enda dotter. Jag sa då att bara för att hans namn står på ett papper betyder det inte att han är min pappa, det är nåt man är med hjärtat, det är en respekt du förtjänar att ha o jag anser inte att han har den, eller har haft på 20 år. Jag har vart mamma i 8 år nu o även om man haft skit under de åren med sig själv o saker runtomkring, att man separerat o haft hjärtesorg så överger man fan inte sina barn.
Han erkände att han gjort misstag o fel men jag kan inte tro honom, han har sagt detta så många ggr förut o det har alltid fallerat, hans ord betyder ingenting för mig längre o det har han själv orsakat.
Han frågade ialf till sist om han fick ringa igen, o jag sa ja det får du men jag kommer ju inte gå här o vänta för jag vet hur det har varit förut, jag har ALLA taggar utåt för jag vägrar släppa honom en cm inpå mig o mitt liv innan jag SER en skillnad o märker att han kan för en ggns skull i sitt liv hålla ett löfte.
Jag gjorde även klart att nästa ggn han ringer o nån av pojkarna svarar så frågar han bara efter mig, dom ska inte ha nåt med honom att göra innan jag vet att han går att lita på för dom skyddar jag med mitt liv o dom ska INTE bli så besvikna o lessna som jag blivit otaliga ggr bara för att han leker pappa o morfar då o då när det passar honom.

Jag kanske låter hård men jag måste, jag har vart tillräckligt förvirrad o ledsen över hans beteende sen jag var liten o jag vägrar vara det mer, sen hoppas jag innerligt att han kan bli bättre o jag hoppas att han inte ringde bara för att hans syster ligger för döden i cancer eller för att hans svåger dog i förra veckan, men kanske det var ialf en klocka som ringde att han inte är odödlig o man har bara ETT liv.

Sen vet jag hur det var när ♥Jörgen♥ (min storebror) dog när han stod utanför kyrkan efter han begravt sin äldsta son o predikade för mej o min bror (o min mamma) hur detta skulle bli bättre, att vi måste hålla ihop o att han ville bli bättre. Efter begravningen hörde jag inte av honom på ca 5 månader o JAG fick ringa upp honom, så mycket höll han sitt ord, så ja, att jag har mina tvivel hoppas jag att min läsare nu förstår.

Ja, det var väl det jag hade på hjärtat just nu od et känns lite lättare om axlarna nu.
Och nu förstpr jag varför Jöjjes energi var runt mig precis hela dagen igår, han visste ju att pappa skulle ringa..
Men tack Jöjje för att du finns här ibland, svävandes runt mig på ditt moln.

Nus ka jag ta en cigg, borsta tanden o sen sova...