Inlägg 889
Idag på jobbet fick jag en jävla verklighetssmäll.
Jag fick bara så jävla bildat för mej hur trivilala mina o många andras problem är en jävla spott i havet, fis i rympen, piss i sjön jämfört med andras.
Några ggr i veckan finns det tolkar på kontoret, dit kan människor som har problem med språket komma o få hjälp med att skriva papper eller ringa telefonsamtal till myndigheter etc etc.
Idag skulle jag sitta en stund med dessa två, en av dom jobbar inom socialen o tolkar i rätten osv o kan MASSOR om lagar o vad som gäller om man kommer hit som flykting etc.
Idag kom det ialf in en kvinna, som hade fått uppehållstillstånd och vill gärna ha hit sina barn.
Hon hade fått ett jobb inom vården o gjorde rätt för sig.
Hon hade barn mellan 5 och 16 år samt en vuxen son som hade två små barn samt en gravid hustru.
Den gifta sonen samt hans höggravida hustru hade blivit brutalt mördade i deras hemland av soldater, efter sig lämnade dom två små barn som denna kvinnan nu försöker få hit MED sina egna barn.
Hennes make som är halvförlamad tar nu hand om allihopa nere i hemlandet...
När vi satt där o hon berättade om detta o hur orolig o rädd man såg att hon var pallade jag inte mer. Jag kände hur tårarna kom och fick ursäkta mig o lämna rummet...
Sen stod jag i ett hörn o bara grät o tyckte så SYND om denna kvinnan o hennes familj o tänkte på dessa barnen o paret som blev skjutna.
Visst vi ser detta o läser sånahär saker varje dag hur barn o familjer dör osv o barn som slits från deras familjer o syskon o visst man blir påverkad men detta var bara så NÄRA inpå att jag fixade det inte. Min chef tröstade mig o sa det att här har människor jobbat med liknande fall i flera år o på nåt sätt lärt sig att få upp en slags mur omkring sig att inte bryta ihop o gråta men jag är ju ny i detta, men det var verkligen en ögonöppnare för mej...
O här sitter en annan o bekymrar sej om att mitt puder är slut o att jag stört mej på att det var över en vecka sen o jag har inte köpt nytt....
Ja, vad kan man mer säga...
Man ska nog vara mer tacksam för det man har o kanske tänka en eller två ggr innan man dömer någon annan.
Med detta går jag o tar ett bad o ska göra en lista på alla saker jag har att vara tacksam över, för det är egentligen en heldel.
Jag fick bara så jävla bildat för mej hur trivilala mina o många andras problem är en jävla spott i havet, fis i rympen, piss i sjön jämfört med andras.
Några ggr i veckan finns det tolkar på kontoret, dit kan människor som har problem med språket komma o få hjälp med att skriva papper eller ringa telefonsamtal till myndigheter etc etc.
Idag skulle jag sitta en stund med dessa två, en av dom jobbar inom socialen o tolkar i rätten osv o kan MASSOR om lagar o vad som gäller om man kommer hit som flykting etc.
Idag kom det ialf in en kvinna, som hade fått uppehållstillstånd och vill gärna ha hit sina barn.
Hon hade fått ett jobb inom vården o gjorde rätt för sig.
Hon hade barn mellan 5 och 16 år samt en vuxen son som hade två små barn samt en gravid hustru.
Den gifta sonen samt hans höggravida hustru hade blivit brutalt mördade i deras hemland av soldater, efter sig lämnade dom två små barn som denna kvinnan nu försöker få hit MED sina egna barn.
Hennes make som är halvförlamad tar nu hand om allihopa nere i hemlandet...
När vi satt där o hon berättade om detta o hur orolig o rädd man såg att hon var pallade jag inte mer. Jag kände hur tårarna kom och fick ursäkta mig o lämna rummet...
Sen stod jag i ett hörn o bara grät o tyckte så SYND om denna kvinnan o hennes familj o tänkte på dessa barnen o paret som blev skjutna.
Visst vi ser detta o läser sånahär saker varje dag hur barn o familjer dör osv o barn som slits från deras familjer o syskon o visst man blir påverkad men detta var bara så NÄRA inpå att jag fixade det inte. Min chef tröstade mig o sa det att här har människor jobbat med liknande fall i flera år o på nåt sätt lärt sig att få upp en slags mur omkring sig att inte bryta ihop o gråta men jag är ju ny i detta, men det var verkligen en ögonöppnare för mej...
O här sitter en annan o bekymrar sej om att mitt puder är slut o att jag stört mej på att det var över en vecka sen o jag har inte köpt nytt....
Ja, vad kan man mer säga...
Man ska nog vara mer tacksam för det man har o kanske tänka en eller två ggr innan man dömer någon annan.
Med detta går jag o tar ett bad o ska göra en lista på alla saker jag har att vara tacksam över, för det är egentligen en heldel.
Tyck Till.
Trackback
